Rödljusreflektioner

På väg till och från jobbet går jag via rödljusen i korsningen Norra vägen/Erik Dahlbergs - ibland har man tur och kommer precis lagom till det blir grönt, men ibland kommer man precis för sent. Man har lärt sig hur turerna går (när de bilarna har kört blir det grönt för gångarna etc). På väg hem från jobbet får man oftare vänta, för då är det mindre gångare och cyklister och man är oftare själv om att gå över. Och det är när man är förhållandevis själv om att gå över trafikljusen som jag kan bli väldigt medveten om den rad av bilar man går förbi - bilar som otåligt väntar på grönt. Jag tänker att om jag själv satt i min bil och väntade på grönt, medan en enda gående går över vägen så skulle jag nog i brist på annat titta på den gående. Kanske lite uttråkat under en sekund undra vad det är för en person, vart han/hon är på väg osv. Jag kan få för mig att jag har 6 par trötta, uttråkade eller stressade ögon som följer mig över vägen.

Och detta, i kombination med denna årstids naturliga påbud om varmare klädsel, som ofta även råkar bli lite mer anonym (svart jacka, huvan uppe mot kylan), får mig ibland att fyllas av en impuls att göra något lite crazy. Som att göra en funny walk över hela övergångsstället - kanske inte i John Cleese-stil för det skulle bli svårt i vintermundering, men likväl ngt lite funky, lite groovy. Eller en impuls att bara ställa mig och skaka loss lite, do a little dance. Antingen något riktigt påtagligt ovanligt, eller bara en liten pyttesak som att göra ett litet danssteg mitt i övergången - det förstnämnda tror jag skulle liva upp i bilkön, det andra skulle kanske bli lite av ett mysterium. "Gjorde den personen just ett litet krumsprång?" och så kan de sitta och undra över det och ha lite mindre tråkigt.

Detta förutsätter visserligen att folk som sitter i bilkö inte har några liv som är intressantare än det som gångarna som går över vägen har för sig, men det tycker inte jag känns orimligt.